Nervös och kissinödig som fan, med två timmar till nästa plan skulle lyfta, satt jag där och svettades mer och mer ju mer tiden gick. Efter en jäkla massa utfrågningar, visande av flygbiljetter, konton, hotell, genomsökning av alla väskor m.m så var det stora brottet jag begått att jag inte hade ett telefonnummer till någon i USA på mitt visum. De hittade inte heller Lovisa i registret för jag inte visste att hennes firstname inte var Lovisa. Så hon existerade inte, sånt flyt! Tillslut i panik lyckades jag få tag i henne med meddelandet: hjälp, sitter fast i tullen, behöver ditt nummer!!!!!!!!! Vakten ringde henne och hon fick bekräfta att jag ej var en brottsling samt svara på massa frågor om mig. Tur att vi har lite koll på varandra! 

Med 20 minuter tills planer skulle lyfta, med min stora blåa ryggsäck och med instruktionerna att springa som om jag var med i Home alone 2, så hann jag med fem min till godo! Personalen jublade (på riktigt!) och undrade hur fan jag hade hunnit. Så dagens löppass avklarat!

Måste dock tilläggas att vakten var väldigt schysst och faktiskt ville hjälpa mig. Han skämtade t o m med mig (nervösskratta åt allt) och var allmänt trevlig. De hade inte samma attityd mot alla dock, och det var både en och två som inte fick komma in i landet. Är väl en fördel man får när man är blond, blåögd och ser jävligt vilsen&bortkommen ut! 

NU: dö på hotellrummet och sörja att väskan ej var lika snabb som jag och blev kvar i Seattle. Denna resan börjar så bra!! 

Bara ätit lite kyckling med ris och massa godis de senaste 24 h med, men att ge mig ut halv två på natten verkar inte som någon bra ide... Imorgon ska jag leta upp den största frukostbuffén jag kan hitta, herregud vad jag förtjänar det!

To be continued 

// brottslingen