Såååå då var resan slut för denna gång. Efter ett långt dygn för att ta sig hem, med en natt på flygplatsen och ett plan som inte serverade mig någon mat, så kom jag tillslut hem.

Sen att mjölkpaketen hemma skriver om Australien... Får mig bara inse att fyfan, där har jag faktiskt varit! Och fan, någon gång ska jag tillbaka

Vårt favvoställe har blivit en liten bar här nere, som har happy hour all night long! Det vi gillar mest (iaf pappa) är att man får gratis popcorn och nötter! Börjar förstå var jag fått mitt öga för gratissaker ifrån... Pappa hade varit en bra backpacker iaf!


Men är man snålänning ja då är man de!

Efter lite happy hour med drinkar och öl så begav vi oss på matjakt igårkväll. Även vi ville ju fira valborgsmässoafton! Vi tog oss, emot mammas vilja, in på en liten restaurang som hette just Mini restaurant. Mor var nojjig över att vi skulle dö eller bli sjuka av maten, medan jag och pappa tyckte det var jättespännande! Vi år haj och mamma åt baracuda. Kocken kom hela tiden ut och visade oss maten, först när han kom med hela hajen, sedan när han filéat den. Och mycket mat var det, och mätta blev vi! När glade kocken sedan kommer ut med ett fruktfat är vi redan så proppfulla att vi knappt kan prata... Men eftersom jag som backpacker lärt mig att man inte lämnar mat (framförallt inte gratis mat!) och pappa gillar att äta försvann frukten rätt fort med. Idag ska vi inte äta mat på hela dagen för det!

Resandet är nu över för min del (typ) då jag bara har de sista veckorna här med mamma och pappa kvar. Mysigt, och väldigt konstigt. Känns som allt och inget förändrats, men inser hur mycket man varit med om. 

Ligger i en jättesäng på ett flygplatshotell i Kuala Lumpur. Efter att mina vänner på Bali skrämt livet ur mig när de sa att de stängt flygplatsen på grund av en terrorattack, så begav jag min ändå dit. Var bara en full gubbe som försökt ta sig in i cockpit. Ingen större fara med andra ord! 

På hotellet finns de massa tavlor, och efter ett tag insåg jag vad de stod på dem. Sjukt! Jönkan levererar!!!

Njuter av livet sista dagarna i Bali! Känns konstigt att detta i princip är sista dagarna på min resa... Visst har jag ju Thailand kvar med mor och far, men de kommer mer vara semester för hela slanten! Semester från semestern liksom, bra skit!

Tillbaka i turiststaden! Solen skiner och poolen svalkar. Fortfarande klarat mig från ensamhet då folk från Australien lägligt nog också är i Bali. Som backpacker är man verkligen aldrig ensam! Frukost take away igår då min frukost (toast, ägg och bacon) tog 50 min att göra så min shufflebus hann komma. Bränner mig vid poolen!

Prinsen av Ubud gifter sig om någon månad, och då är det fest varenda kväll i kyrkan vekar det som. Massa blommor, skyltar, bling bling och pling pling hela dagarna och nätterna. Galet med folk och jävligt påkostat om ja förstått de rätt, men de verkar vara jäkligt uppskattat!

På vulkanen fanns det apor. Apor älskar mig. Så mycket att när jag ska ta en bild bredvid den, kollar han på mig, gör ett parningsläte (jag tror den ska anfalla och flyr där ifrån) men istället drar han fram snoppen och börjar ta på sig själv. Skratta eller gråta, de är frågan...

01.45 ringde alarmet. Utan att ens förstå om vi verkligen sovit (3 timmar) tar vi på oss kläderna, och kryper ut till lobbyn där de hämtar upp oss. Klockan tre får vi frukost/nattkäk/vafan man ska kalla de, en bananpannkakamed te. Sedan började vandringen. Uppåt uppåt uppåt uppåt gick vi, och vulkanen vi besteg blev bara högre och högre kändes det som. När guiderna sa de var 20 minuter kvar, så var det 40. Till nästa viloställe. Klockan fem hade vi nått topp 1, där gav tre av oss sju upp och stannade där för att beskåda soluppgången. Men det fanns en topp till, och går de gå ENDA upp så vill jag banne mig göra det. Sagt och gjort, de skulle ta 20 min sa guiden (vi såg att de inte skulle ta 20 min...) och ungefär 50 minuter senare är vi uppe. Tio i sex. Solen ska sakta vara på väg upp, men det vi befarat hela tiden händer. Molnen och dimman som svept in oss hela vandringen lättar inte. Det syns ingen jävla soluppgång. Vi fryser, är blöta och blir serverade äckliga banantoast och ägg som skulle vara kokade i vulkankokande vatten... Vi är tveksamma om de va det. Tillslut såg vi äntligen lite sol, men var de som vi förväntat oss? Nej! Var de värt de? Njaaa... Hade jag vetat att de inte skulle bli någon soluppgång hade jag nog inte gjort det, men var lite häftigt att vandra mitt i natten. Och kan nu säga att jag bestigit två vulkaner!Lagom pigga runt halv fyra snåret!Soluppgång...Slappa toast och hårdkokta ägg gjorde oss lite gladare!

Imorgon ska vi upp klockan 2 för att göra en sunrise walk uppför en vulkan. Självklart för att titta på soluppgången. Alla ville och behövde gå och lägga sig tidigt för att få några viktiga timmars sömn. Dålig ide tyckte jag, och råkade bli inlåst på toan.Hur vi låste vår förra hotelldörr!

Dagen började med att min förflyttning från vårt första ställe (där de va fläckar och chipssmulor i sängen...) till vårt nya tog 45 minuter istället för 20... Mitt lokalsinne är inte på topp, framförallt inte när man bär på två väskor på 15 + 5 kg i gassande sol. 

Börjar dagen med sol, frukt och gröna pannkakor med banan och choklad! 

Det ösregnar, vi äter chicken satay på glödande kol, och blir rånade och anfallna av apor. Eller jag blev, två gånger, då de av någon anledning gillade att hoppa upp på mig och slita i mina kläder... Och sno min vattenflaska!

För er nyfikna själar ser planen ut som följer: imorgon åker jag och min nyfunna danske vän (vi pratar engelska med varandra, vi försökte prata svenska och danska, men när vi tillslut insåg att ingen fatta något och vi prata om olika saker, så övergick vi till engelska) till Ubud som ska vara helt fantastiskt sägs det. Ingen strand men massa coola tempel, regnskog, risfält, vulkaner och mer natur! Så blir väl att spendera några dagar där, sedan ska jag nog ta mig tillbaka till kuta för att slappa på stranden några dagar, har inte haft en enda riktig strand-dag än... Känner mig blek :(

Nu har även två blivit en. Vet inte var jag ska ta vägen, om jag bara ska stanna här i Kuta i en vecka eller om man ska se sig om. Vi får se!

Eftersom både jag och Tina gillar djur, har vi svårt att motstå alla fyrbenta varelser som springer omkring här nere. Vi vet att vi inte får klappa, och det gör vi inte! Så ofta... Igår kväll skuttade en vit hund bredvid oss och följde oss hem. Vi pratade faktiskt bara med den, och den poff var den inne i vårt rum och såg glad ut. Den gick dock ut sedan och la sig på vår terass, där den låg hela natten och höll vakt. (Klockan halv fyra börja den skälla som tusan, undra vad det var som smög runt i buskarna utanför...) och när vi gick till dyket imorse följde den med och såg till att vi kom fram helskinnade. Mamma, pappa, vi vill inte h en hund?